sandranord

Jag har nog börjat skriva och sen raderat 15 gånger nu, ni vet som dom gör i filmerna när dom skriver ett brev och sen krymplar dom ihop brevet och kastar det i sopptunnan. Jag vet att jag liksom inte skrivet sen i måndags, typ 20 måndagar sen... Jag mår bra, haft en god semester med Malin och njutit av att bo i Florida...

Jag har ju länge sagt att jag ska förlänga ytterligare 6 månader här så att jag skulle komma hem i Maj istället än December! Det beslutade jag mig för ganska tidigt eftersom jag inte såg några anledningar att komma hem till kalla Sverige i December och jag älskar verkligen denna familj så otroligt mycket.. Men i början av sommaren kände jag ett ganska stort tomrum i kroppen och jag visste att något inte stämde, jag kände samma känlsa som jag kände för exakt 1 år sen. Känslan om att hitta på något annat spännade, åka på ett nytt äventyr! Men jag hade ju lovat denna familj att vara här ända till maj, så jag kände mig så låst. Hjärnan sa att stanna, det blir enklast så, men mitt hjärta sa något annat. Så en dag kommer Ana, ( min hostmmama) in till mitt rum, hon märkte att något inte stämde och jag berättade hur jag kände så vi satt i mitt rum och prata i typ 2 h och var så förstående, som hon alltid är. Så jag sa att jag verkligen skulle tänka på det, ta min tid och besluta något som kändes rätt för mig.. Ni känner ju mig, ibland blir jag så ivrig. Så Malin kom, fick bli min terapeut! Vi paratade mycket om det, pratade även med mamma och pappa om det.. Det är nu som jag liksom önskade att jag hade mina guldkorn här som bara behöver nicka och krama om mig. Jag visste ju att alternativet om att förlänga nån annanstans fanns, typ en storstad som NYC? Det har liksom varit min dröm att bo där i så många år, men jag började ändå känna mig ganska färdig med au pair livet. SÅ fan, snacka om att jag varit splittrad. Plus hur fan berättar man det utan att denna familj tar det personligt?

Tampa är kul, men det som är jobbigt är att allt är så långt ifrån, att komma in till Hyde Park tar mig ca 40 minuter med bil, du kan liksom inte ta dig någonstans utan bil, finns ingen lokaltrakif what so ever. Alla mina au pair vänner åker hem nu i sommar, somliga har redan åkt och i dag åkte Maiki. Min bästa vän här. Så det har varit en tung dag idag.. Maria som bor på Hyde Park kommer vara kvar tills december! Thank GOD!  Jag är en person som inte vill vara med folk bara för att vara. Då slösar man sin tid. Man ska vara med personer som man tycker om, som man får ut något av.. Så att kanske få tillbringa sina 6 måndader i NYC där det bor huuuur många au pairer som helst, hur cooolt skulle inte det vara? Att få bo i USA:s hjärta? Springa runt i central park? Bara få känna pulsen där? DEt är liksom New York vi snackar om?!! Men hur fan berättar man att man vill förlänga någon annanstans, i en annan familj utan att såra dom? 

Men vill jag verkligen vara au pair anymore? För att vara ärlig, så saknar jag allt hemma så himla mycket! Att vara ifrån min familj igen över jul och mina vänner över nyår! Orkar jag göra det igen? Vill jag hem och fortsätta mitt liv där? Skaffa en lägenhet så småningom? Skaffa nytt jobb med nya jobbarkompisar? Börja plugga till hösten? Ni ser, jag känner att jag är i samma tankar som jag var 1 år sen... Men jag tror även att så många känner igen sig, vad vill man göra av sitt liv? Jag ställer så höga krav av mig själv hela tiden, vilket jag tycker är bra! Det gillar jag med mig! Det tar mig nångonstans här i livet. Jag vill känna att jag gjort precis det jag velat när jag 50 år. Att jag följde mina drömmar och faktiskt vågade ta chanser i livet. Ibland går det åt helvete, men sånt är livet... Fan jag är så avis på er som redan vet vad ni ska göra! Ni som redan börjat plugga och vet vad ni vill göra större delen av ert liv... Om man då ser vart jag befann mig 1 år sen och kollar vart jag är nu som har jag kommit ganska långt, så om jag känner mig själv rätt kommer jag om 1 år vara någon stans där jag trivs bra. Oavsett vad jag bestämmer mig för att göra är jag helt övertygad på att jag kommer göra ett bra beslut. Som jag känner nu ska jag nog förlänga 6 månader i NYC... Tror det kan bli häftigt asså!
Så jag berättade för Ana och Steve vad jag kände och vad mitt beslut var. Jag berättade helt enkelt att jag tycker 1 år här kommer bli perfekt, men sen i december måste jag på ett nytt äventyr och att det antagligen kommer bli upp norr.. Dom tog det bra, dom blev självkart sårade och att berätta för dom var något av det svåraste jag gjort! Dom har liksom blivit min andra familj! Men jag vet att vi alltid kommer ha kontakt med varandra, jag känner det i hjärtat....

Gud vad mycket skönare det känns nu, hahaha! Om ni tycker det verkar komplicerat tänk då hur det är i hjärnkontoret! Sheiczeee....

Jag hört och förstått att sommaren är helt underbar hemma, och att alla verkar må hur bra som helst! Det glädjer mig! Frida, va duktig du är som pluggar på Saknar dig så oerhört! Kikki, grattis till din VM plats! du är så himla  duktig! Visste ni att hon typ e bäst i hela Sverige på ultimate? Linda, som värsta öppnat eget? Tog det stora kliviet! Alexa som pluggar på sitt sommarlov! Du kommer bli sveriges bästa lärare!! Det är jag helt övertygad om! Familjen Nord som är hemkommen fårn Grekland där dom firade både födelsedag och äktenskap! Vet ni att min mamma och pappa vart gifta i typ 20 år! Vart tilsammans i typ 25 år! Är lite osäker på åren där! Hahah men något sånt! Bra jobbat mami och papi! Malin och Stina, flyttat till era lägenheter och blivit kollegor! Verkligen glad för eran skull! Mormor som åker till Italien snart! Men sin bff! Härligt!! Till er jag inte nämt! Puss och allt! Nämner er nästa gång! 

Vi hörs vänner. Får ont i fingrarna nu! Kram och Kärlek.

Sandii   


Natti Natti!